Min numera favoritkollega Allan, som jag handen på hjärtat tyckte rätt illa om första året på jobbet. Jag tyckte att han var en snackpelle och föreföll rätt korkad men, får man säga till Allans försvar, han var på helt fel plats - nu är han på helt rätt plats och är allt annat än en snackpelle.
Igår kom Allan in på min rum, stängde noga dörren om sig, såg mig djupt i ögonen och sa med darr på rösten Fan Loppan, jag... jag... jag skulle vilja krama dig men det får man ju inte så... Helvete, jag kommer sakna dig! Inte bara för att det kommer bli kaos här när du försvinner men du är en så jävla skön person. Man kan flabba med dig.
Det finns väl andra här som du kan flabba med sa jag och han kontrade med Vem då? Säg en enda!
Nä, visst.
Så sa jag att jag kommer sakna honom också, för det kommer jag. Jädra pandemi för jag gillar att kramas med Allan. Det är en jädra stilig karl, det där. Lång, bredaxlad silverräv med snyggt skägg men jaja, pandemi och grejer så vi fistbumpade istället.
Det var inte bara därför han stängt dörren utan för att tacka mig för ett jobbsökartips jag gett honom, och som visat sig effektivt. Han kom direkt från ett tvåtimmarssamtal med en rekryterare och det hade känts "jävligt bra".
3 kommentarer:
Har precis hittat hit. Gillar din blogg som tusan.
Vilken fining! Ni får väl byta nummer så att ni kan komma i kontakt med varandra efter pandemin och ge varandra den där kramen då istället :)
Välkommen Louise! Nu gillar jag dig som tusan också! :-)
Sandra: Det kan du ge dig på att jag kommer göra. Allan släpper man inte utan vidare!
Skicka en kommentar