Stereotypt

När vi är på väg tillbaka efter att ha hämtat barnen på dagis/skola sticker syrran handen fickan och säger "Asså, jag har gått runt med en bit parmesanost i jackfickan i typ två veckor?!"

Åh, underbart att ha dem här igen! Jag har inte träffat hennes barn sedan i somras men så snart de kom innanför dörren här igår, och den lilla på drygt 2,5 var lite sömnig och så, men hon ville komma till moster direkt och jag tog henne i famnen, hon lade kinden mot min kind, sina små armar om min nacke och bara mös. Det känns som att ha sitt eget barn i famnen. 4,5-åringen kommer in och kramar mig och säger på sin knaggliga svenska "Jag har saknat dig jättemycket". Så satt vi i soffan en lång stund alla tre och kramades. Älsklingarna. Nog för att det är blodsband men att man bara kan känna så stor och självklar kärlek för barn som inte är ens egna, som man inte träffat på så länge. Att de kan känna den tryggheten och kärleken tillbaka. Det är smått otroligt.