Kärleken

 

Något av det finaste med allt är att Son är så otroligt förtjust i Cass och ingen kan förklara sig kärlek som han. Till mig och Make, vi får inte säga det till henne, är han noga med för han vet att den sortens information brukar föra med sig ett litet skratt. Han förstår inte att man skrattar för att det är så gulligt och fint, inte för att det är dumt på något sätt!

Ett axplock:

”Jag älskar Cass. Jag har älskat henne sedan hon kom hem till vårt hus första gången. Jag älskade henne inte direkt i bilen (på väg från tågstationen) men när vi kom hem till huset så älskade jag henne.”

Igårkväll till Make: ”Cass är så snäll, hon leker med oss hela tiden. Du och mamma leker aldrig med oss. Pappa, jag tror faktiskt inte att jag behöver dig och mamma längre.”

Till mig när vi var ute i skogen och barnen proppade i henne blåbär: ”Nu har jag gett Cass jättemånga blåbär för jag vill att hon ska trivas hos oss. Jag vill att hon ska stanna här för alltid.”

Lill är inte lika imponerad. Hon håller fysiskt avstånd, bemöter nykomlingen med skeptiskt tålamod men nådigt låter henne följa med som sällskap/praktisk hjälp/publik till studsmattan eller rummet. Hon har sådan ljuvlig integritet, Lill, men en vacker dag kommer hon klättra upp i Cass knä, pussa henne i hela ansiktet och sedan aldrig vilja gå ner igen igen.