The lifestyle you ordered is currently out of stock

Det här med Make och hans 'engagemang' är som en väldigt utdragen förlossning. Det är jobbigt men vi hjälpts åt att hålla ögonen på målet och tänka att det kommer att bli väldigt bra sedan. En viktig grej är att det finns ett datum. Det finns en plan. Många starka viljor, starka åsikter men Make och hans syster står beundransvärt starka med varandra. De håller sin kurs, håller en jämnt hög nivå och jag är oerhört imponerad över dem. Inga ogenomtänkta impulser, de låter inte stressen påverka hur de beter sig, varken mot varandra eller mot de som, mer eller mindre medvetet, motarbetar processen.

 

Tanken är att Make kommer vara borta varannan arbetsvecka fr o m nästa höst. Det blir lite annorlunda men vi får fokusera på det positiva. Det blir helt okej. Vi gör det bästa av situationen och jag trivs i grunden med att vara själv med barnen.  

 

Makes föräldrar vill bjuda på kryssning igen, för att fira en signifikant bröllopsdag. Det är oerhört generöst och möjligen är det enda som är mer privilegierat än att åka på gratis kryssning är att tacka nej till gratis kryssning. Känner att jag inte kan följa med. Vill inte följa med. Kan inte stå för att åka på kryssning en gång till, tycker att det är fel av så många anledningar. Miljöpåverkan, arbetsvillkoren för de som arbetar på båtarna, överturismen – tusentals människor som väller i land över dagen men i stort sett inte spenderar några pengar lokalt. Det är smaklöst, vulgärt.

Tittade på fartyget, en megakoloss med äventyrsbad i aktern. Det vänder sig i magen och jag skickade en Banksy-bild till Make; de feta turisterna i riskshaw som dras av en liten, liten pojke med trasiga kläder. Det är så det känns. Jag vill inte vara den där feta turisten mer än jag redan är. Mina in-laws skulle aldrig reflektera över det. Som min svägerska, helt ärligt, medgett: "Den enda klimatångest jag har är att jag inte pallar att vara utan sol och värme." Hon hymlar åtminstone inte.