En fin barnfri helg i stugan med Make, och fin söndagseftermiddag och kväll med Seglaren. Underbart höstväder, promenader i pittoresk skärgårdsmiljö, attans att vi inte tog med lunchpicknick. Seglaren flaggade för att hans baltiske snickare eventuellt skulle vara kvar när jag anlände och jag sa att det inte spelar någon roll för mig men jag tar ordentliga skor så kan du visa mig din skog. Snickaren anade nog. Han såg mig inte ens men Seglaren sa "Jag går en promenad" och då hade snickaren omedelbart svarat I go now! I go now! och börjat packa ihop sina grejer.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad Seglaren jobbar med men misstänker att det är långt mycket mer avancerat och kritiskt än han velat ge sken av. Jag vill inte veta sådant jag inte har med att göra, eller göra honom obekväm genom att fråga men kan inte låta bli att lägga ihop de små pusselbitar jag ändå får då och då. Kommer ofta att tänka på serien The Americans. När vi tassar över mjuk mossa i hans skog och han håller undan grenar för mig vill jag fråga om han har sett den men har en känsla av att det inte är något han vill tänka på så jag håller tyst. Det är skönt att vara tyst också. Man behöver inte veta allt.
Mina tunna strumpbyxor klarar mirakulöst skogspromenaden utan en enda liten reva. När vi är tillbaka har snickaren åkt och vi går in i det som åter igen ska bli hans vardagsrum men som nu är ett tomt oisolerat skal med spånskivsgolv, verktyg och byggplast. Snett framför öppna spisen har de placerat en rejäl trästolpe. För ett ersätta en bärande vägg, kan man säga om någon undrar. Men i själva verket… Han placerar mig med ryggen mot stolpen, drar ihop mina armar bakom den och håller fast. Med sin lediga hand knäpper han upp några knappar i min blus, lirkar lite och viskar Hur känslig är du idag?
När jag senare på kvällen kommer hem har Make tömt brevlådan och hittat ett brev från åklagaren, daterat 24/9. Avslag på kontaktförbudet. Ingen närmare förklaring, bara att åklagaren inte gjort bedömningen att det är nödvändigt med kontaktförbud och i en bisats nämns att även förundersökningen om ofredande är nedlagd. Det känns lite som ett slag i magen. Innerst inne tror jag nog att vi får vara ifred men den där känslan jag hade, att jag kanske var löjlig, inte övertygande, att jag inbillade mig eller att det delvis var mitt fel… den kommer tillbaka med full kraft och gör mig illamående, letar sig in i mina drömmar när jag väl somnar. Make tycker att jag ska ringa åklagaren och fråga varför men jag vill inte. Rädd att hon ska säga något jag inte vill höra, och dessutom spelar det ingen roll för resultatet. Det är som det är. Nu kan vi bara hoppas att han håller sig undan och om inte får vi ansöka igen.
4 kommentarer:
Jag har jobbat på både Åklagarmyndigheten och Tingsrätt (inte som jurist, som administrativ personal) och det är väldigt svårt att få kontaktförbud. Vad det gäller ofredande (och andra brottsrubriceringar överlag) så är det väldigt höga beviskrav i Sverige. Att det inte står något speciellt i beslutet är för att det är en offentlig handling, så de kan inte skriva några detaljer där eftersom det skulle kunna bryta mot förundersökningssekretessen. Ett avslag och nedläggningsbeslut betyder INTE att åklagaren inte tror sig eller försöker förminska det som hänt. Det betyder att bevisen inte räcker till. Hoppas denna förklaring hjälper lite iaf. /Ellen
Tack Ellen!!!
Ja, det hjälper! Fattar att det ska mycket till men blev nog lite vilseledd av att polisen sa att de trodde att åtminstone kontaktförbudet skulle bli av. Jaja, har bestämt mig för att vända blad osv. Förhoppningsvis händer inget mer 💕
Hoppas han bara läger ner nu!
Åh, förstår det känns hårt! Skönt med svaret ovan från en som har koll på hur det brukar funka rent juridiskt ä. Och jag tänker också att i bästa fall kanske han bara lägger ner nu, och så är allt lugnt ändå. Hur det än är så förstår alla som hör din beskrivning av situationen att han gått över flera gränser som man moraliskt bara inte gör. Du har inte överreagerat.
Skicka en kommentar