En dag i (arbets)livet

Även den här veckan verkar passera. Fullt ös är det. Igår två leverantörsbesök och fick däremellan en stund med min fina vän B. Jag hade beställt varsin sushi till oss och frågade receptionisten om det var okej att B och jag åt i gästmatsalen så att vi skulle få lugn och ro. Hon är samlad på ytan men jag ser hur spänd hon är under, allt som måste lösas här och nu hänger över henne. Bostad, pengar och tänk om de kommer behöva bråka om katten. B sa att hon har vänner hon inte orkar med nu, de är alldeles för hetsiga, går på om att hon ska jävlas med sambon men hon vill inte det, hon vill bara göra ett rent avslut och gå vidare men alla ”Du borde!” från vänner gör henne utmattad, de hjälper inte. Det är verkligen något att ta med sig, en sådan sak jag tror att jag blivit bättre på med åren men som ändå tål att påminna sig själv om: Att stötta någon är inte att berätta för dem vad de borde göra, utan att lyssna in vad de behöver för att må bättre, och stötta dem i det, eller bara lyssna utan att komma med oombedda tips, råd eller uppmaningar.

 

Förmiddagens leverantörsbesök var det meningen att Martin och jag skulle hålla i tillsammans men (ingen är förvånad) jag tar lead och driver mötet, han sitter passivt tillbakalutad bredvid mig. När diskussionerna började komma igång bad jag honom ta anteckningar eftersom jag själv delade skärm och behövde koncentrera mig på diskussionen. Hans reaktion: En lång, djup suck följd av missnöjd tystnad, en sådan man håller för att visa sitt missnöje och ge den andra en chans att ändra sig. När jag inte sa något i den vägen muttrade han något om att leverantören väl hade förberedd en presentation själva så vi kan väl bara ta den som dokumentation. Herregud! Nej sa jag. Det är klart att vi måste ta noteringar.

Då suckade han igen och sa att han inte visste var han skulle skriva dem, som att det var ett oöverstigligt hinder. Men skriv bara var som helst sa jag, bara så vi har dem och kan dela dem efteråt. Ackompanjerat av en tredje bråddjup suck, demonstrativt långsamt och omständligt öppnade han ett Word-dokument. Resten av mötet såg jag i ögonvrån hur han inte tog en enda notering om något av det han borde, fångade inget av det som var relevant. Fem korta meningar skrev han under hela mötet.

 

Arbetsdagen avslutades med att en distributör meddelade att de med omedelbar verkan fryser alla leveranser av ett visst fabrikat, eftersom tillverkaren har kopplingar till ett kinesiskt företag som levererar till rysk krigsindustri och därmed hamnat på EUs sanktionslista, så när jag egentligen tänkt gå hem tillbringade jag en timma till på att sätta igång en serie åtgärder och analysera vilka produkter och kunder som påverkas. När man jobbar med elektronik kan vad som helst hända och när det händer måste man vara med i svängarna för det går förbannat snabbt.