Nä, det har inte varit någon höjdarvecka i äktenskapet, det har det inte. Igår ringde kvinnan på kommunens familjerådgivning upp och vi bokade en tid, om en månad eftersom både Make och jag är på vift innan dess och alla anser att det är bra om vi båda är hemma tiden efter samtalet, man aldrig vet vad det rör upp för känslor.
Minns inte om jag skrev det tidigare men Make och barnen ska upp till Norrland en vecka från midsommar. Hans bror kommer från USA och det ska firas jämna födelsedagar i efterskott. Jag har från början sagt att jag vill stanna hemma och vi var överens om det. Det är så mycket värt för mig med en vecka hemma själv, ledig från precis alla förpliktelser, 51 veckor om året är jag first line manager (”maaaammaaaa!”) med hundraprocentigt operativt och strategiskt planeringsansvar. Tänk att under en vecka få släppa allt, göra exakt vad jag vill, inte behöva tänka och planera för alla andra - vilken dröm. Jag tycker om (!) Makes syskon så det är inte det, men jag behöver ledigt mer än jag behöver träffa dem.
Nå, igår sa Make att hans familj tycker att det är jättetråkigt att jag inte kommer och han kan inte förklara för dem varför jag väljer att stanna hemma, hur jag kan prioritera egentid framför att träffa dem när vi ses så sällan. Jag förstår inte varför det är så viktigt för dem att jag följer med. Är kanske alltför pragmatisk men de är inte min familj och inget står och faller med om jag, en sextondel av sällskapet, är med men principen är att alla ska med (och älska att umgås med varandra), allt annat ser illa ut. Le och vinka. Make säger slokörat att han inte kan tvinga mig följa med, men ändå är det precis det han gör, genom att ge mig dåligt samvete och få mig att känna mig egoistisk för att jag vill vara själv. Jag lyckas inte bena ut om det är orimligt av mig att så gärna vilja ha en vecka själv och att han egentligen har rätt i att jag är egoistisk. Jag lyckas inte bottna i det, men inte en enda fiber i min kropp vill följa med.
I ljuset av senaste tiden, bråket i söndags vi fortfarande inte hämtat oss från, blir Make extra ledsen för att jag ”inte vill vara med min familj” vilket ger mig ännu sämre samvete. Jag är ju med min familj 51 veckor om året men det spelar ingen roll, han köper inte det, inte minsta lilla. Om jag är viktig för dig följer du med. Det är det han säger, knappt ens mellan raderna.
3 kommentarer:
Det där tycker jag är jätteintressant. Jag kommer från en familj där det var väldigt mycket min och din familj. Mammas sida av släkten och pappas sida. Min man kommer från en familj där det snarare är vååååår familj. Och hans föräldrar och syskon skulle absolut resonera likadant som din mans brpr och tycka det vore superkonstigt om jag valde bort dem eftersom de anser att de ÄR min familj... Knepigt. För bara för att man gift in sig i en släkt och oavsett om man gillar dem eller inte, så kan jag ju tycka att det ändå aldrig blir samma sak som en egens familj.
Och jag kan förstå att du behöver och förtjänar din egentid men jag kan också förstå att hörnet är trångt och hur svårt (omöjligt?) det är att få din mans familj att förstå ditt resonemang. Släkten asså...
Asså, identiskt med oss! Jag kommer också från en familj där man skiljer på din och min släkt så det har jag med mig men make förstår inte hur man kan se det så. Han förväntar sig att jag ska känna för hans bror som att det är min bror. Pedagogiskt (tycker jag) jämförde jag med min systers man, samma ekvation fast tvärt om. Syskon+gift. Jag tycker jättebra om syrrans man men skulle inte lägga två strån i kors för att få umgås med honom, om han nu inte råkar befinna sig på samma plats som jag. Förväntar mig heller inte det från honom.
Jag bryr mig försvinnande lite om vad Makes familj tycker men livet blir knöligt när Make är missnöjd och tycker att jag är självisk.
Åh, jag förstår precis hur jobbigt det är, och hatar den där känslomässiga utpressningen. Blä! Håller tummarna för att du väljer dig själv❤️
Carina
Skicka en kommentar