Jag känner mig fortfarande lite avslagen efter söndagsnattens bråk, trött och stum inombords. Vi har kommit fram till att vi ska prata med någon. Jag ser det som gemensam rådgivning för vissa saker kan vi inte prata om på ett vettigt sätt och då är det nog bra att någon utomstående hjälper till och guidar oss.
När jag tänker efter inser jag att jag är betydligt mer tillfreds i vår relation än vad Make är. Jag har inte tänkt på det så tidigare. Jag är på det stora hela nöjd med hur vi har det, är harmonisk, uppskattar att vi är ett så bra team, att vi gillar att vara med varandra, att vi stöttar varandra, värdesätter varandra och att samtalen aldrig upphör men Seglaren är det som avgör, utan honom (eller motsvarande) i ekvationen hade det aldrig gått. Problemet är ju att Make inte har motsvarande, han vill inte ha det och konsekvensen blir att något viktigt saknas för honom. Samtidigt ser jag inte att vi någonsin kommer ’hitta tillbaka’ till det fysiska emellan oss, eftersom det fysiska aldrig fungerat.
Make har tagit upp det här med rådgivning tidigare men jag har duckat, ärligt talat rädd att det ska leda till att vi delar på oss och jag vill inte det. Jag vill leva med min familj. Det är inte perfekt men det är tillräckligt bra för att hålla ihop. Å andra sidan: Om Make faktiskt far illa av att vara kvar i relationen så måste jag acceptera det, då får vi göra det bästa av situationen.
Min jobb-bästis Bi i Göteborg har gjort slut med sin sambo sedan vet-inte-hur-många-år. De har haft det kämpigt länge, han har alkoholproblem, är deprimerad och har varit 'mellan jobb' i flera år. Förra veckan medgav han känslor för en tjejkompis och Bi föreslog att de skulle vara ifrån varandra över helgen så att han skulle få utrymme att fundera, själv åkte hon till en kompis i en annan stad. Det blev en miss i kommunikationen så grannen trodde att båda åkt som först planerat, gick in för att mata katten och upptäckte till sin förvåning en annan kvinna i huset men trots att de blivit ’påkomna’ hade kvinnan stannat kvällen och natten och åkt först förmiddagen efter. Det fick Bi reda på för att grannen berättade det, sambon själv sa att han bara ’chillat’ hela helgen. Hon kommer hit idag, vi har ett leverantörsbesök ihop. Ser fram emot att ge henne en ordentlig kram. Hon är inte ledsen säger hon, bara arg.
5 kommentarer:
Jag kan verkligen relatera till detta...dock har ju jag och maken inte riktigt samma tydliga linje. Och om jag ska tänka efter och rannsaka mig själv är vi inte heller på samma våglängd när det gäller allt längre. Det är fruktansvärt svårt att tända liv i en eld som slocknat för längesedan men som en av oss (inte jag) blåser febrilt på för att hålla vid liv. Medan jag uppskattar så mycket annat med oss som ett fantastiskt lag.
och jag har tänkt tanken...hur länge är detta okej....ska man istället kasta in handduken och avsluta när man fortfarande genuint tycker om varandra. Samtidigt som jag ju egentligen inte vill vara med någon annan än dem.
Förstår att du inte vill skriva vad ni bråkade om - men det var inte seglaren i sig då utan någon skitsak som du tänker kanske ändå signalerar om det?
Mmmm 😔 Tänk då att det aldrig funnits någon eld öht och egentligen orkar ingen av oss (tror jag) kämpa för den men ändå är det ett glapp för honom, något han saknar. Om inte annat den intimitet och närhet sex innebär, kanske inte sexet nödvändigtvis.
Har ni testat någon form av rådgivning?
Nej, det var inte om Seglaren, bara en obetydlig skitsak som fick bägaren att rinna över just där och då.
Vilket jävla praktarsle! Vissa situationer gör det plötsligt så mycket lättare att gå, när det är dags för det. Tänker på din vän alltså.
Men i övrigt, jag upplever att långa relationer i grunden handlar så mycket om att fortsätta göra valet, välja varann och att försöka hitta vägen framåt. Med och utan sex, intimitet, gemensamma intressen eller vad det nu kan vara. Men ju äldre ens barn blir, om man har några, blir det ju mer och mer tydligt hur mycket ens relation kan leva själv, utan logistik som sammanhållande kitt.
<3 Ylva
Klokt sagt 💕 Tack Ylva.
Vi har gått i parterapi och det var jättebra för oss. Vi förstår varandra bättre. Jag tror att det som sker nu mer är ett skifte i hur vår relation ser ut nu när vår familj börjar förändras och barnen börjar bli stora etc....
Skicka en kommentar