Ljusare tider

 I fredags förmiddag messade jag Make och skrev att jag nog inte kände för att åka till stugan i helgen. Jag gjorde verkligen inte det, fick lite ont i magen inför att tillbringa en helg med dålig stämning i ett litet, litet hus. Det blev ändå så att vi åkte och det är jag glad för. I bilen höll vi hand, nästan första gången vi rörde varandra på en hel arbetsvecka. 

Jag hade planerat att träffa Seglaren idag och in i det sista osäker, skulle vi köra med en eller två bilar? Make sa att det var okej men det kändes inte bra, så jag ställde in. Lättad över att Seglaren är så lättsam och förstående. Äventyret hade gjort en jättegrej av det men när jag skrev att det varit en tuff vecka på hemmaplan svarade Seglaren bara Lugnt, gumman! Vi ses en annan gång. Ta hand om familjen! Han har massor att göra ändå, i skogen och med båten som sjösätts nästa helg. Hans liv kretsar inte kring mig, som Äventyrets gjorde. Tur i oturen, för idag blod på pappret. Det händer max en handfull dagar per år. Inte mycket men tillräckligt för att jag inte hade känt mig bekväm och Seglaren har inga problem med blod i övrigt, kan sy sår, sätta dropp och säkert hjälpligt hantera en skottskada om han måste, men blod i kombination med sex är no-no, för oss båda.

Det har i alla fall varit en fin helg. Make har varit fin. Vi har varit snälla med varandra. Igår kvällssol och helt vindstilla mot husväggen, vi satt i flera timmar i varsin solstol, pratade, åt hemgjord pizza i plockvänliga bitar och drack bubbel medan barnen åt inne framför teven.  Jag visade ett träffande inlägg om introverta, det satte ord på vad jag kände om hela åka-norrut-grejen. Han sa att han förstår och accepterar men önskar att jag kände annorlunda, det förstår och accepterar jag. Gott så.