Son och jag är så tighta nu, han har aldrig tidigare varit så mammig. Make och han hamnar på kollisionskurs hela tiden (uppriktigt sagt är inte Make något under av tålamod eller pedagogik just nu) och jag tänker att de får reda ut det där själva, jag kan inte medla hela tiden men ändå blir det påtagligt ofta good cop/bad cop hemma och jag är alltid good cop. Jag har tålamodet att lirka med honom, är mer receptiv för varför han egentligen är jobbig och kan bemöta det.
Av någon anledning väljer Make de sämsta av tillfällen att vara konsekvent, helst när Son är trött eller hungrig. Det hjälper liksom inte. Man vinner inget på det. Jag misstänker att det beror på att även Make och trött och hungrig vid samma tillfällen och det hjälper verkligen inte. Vi har pratat om det många gånger, efteråt, när Make har dåligt samvete för att han blir så arg på Son och jag försöker lite fint säga att han kanske ska tagga ner lite, inte bli så arg och han vet ju det men fattar det inte själv i stunden.
Jag vet inte riktigt vad som har hänt. Fram till ganska nyligen var Make precis lika bra som jag på att lirka med Son, om inte bättre, och det var så skönt att vara två om det. När en av oss kände att humöret var på upphällningen kunde den andra ta över men nu känner jag lite att det ligger på mig om vi inte ska ha en 45-minuters cirkus med rinnande snor och eventuellt grannar som undrar om vi misshandlar vårt barn. Medan maten står på bordet och kallnar, kan jag tillägga. Så slutar det ändå med att jag går in och är Snälla Mamma, tröstar och kramar och så vips sitter Son där och äter thaimat vid bordet, glad och snäll som en ängel medan Make stirrar hålögt framför sig och undrar hur det kunde gå så fel. Igen.
1 kommentar:
Inga oombedda råd härifrån, bara igenkänning. Det är ett växelverk som skiftar hit och dit under åren. Och snart kommer er tvåa och då kommer det kanske att pendla igen (vanligt att den förälder som inte ammar "tar" stora då osv).
Skicka en kommentar