Idag var Make och jag på "lära-känna-samtal" med Sons lärare. En halvtimma hade vi med henne och den gick fort, som tiden gör när man pratar om sitt barn.
Vi pratade en stor del av tiden om klimatet i gruppen och samtalet gled in på skitungen Gabriel, mycket eftersom Make ringde Fklassen i våras och bad att de inte skulle placera Son och Gabriel i samma grupp. Det blev ändå så att de kom i samma grupp, av fullt acceptabla anledningar, och fröken sa att det tog några veckor men nu förstår hon precis varför vi önskade som vi gjorde, för Son och Gabriel är verkligen inte bra för varandra. Mellan raderna: Gabriel är inte bra för Son. Hon var faktiskt inte ens mellan raderna kring det, hon sa det rakt ut. Hon lovade att de inte kommer hamna i samma grupp när de delar upp barnen igen om några veckor, och därmed inte heller i samma klass resten av låg-/mellanstadiet. Skönt!
(Senare ikväll berättade Son att Gabriel ger honom olika "order" och en hade varit att gå fram till en annan kille och kalla honom rövhål. Son hade inte gjort det. Han hade gått fram till killen och sagt Jag älskar dig istället.)
Annars hade fröken så mycket fint att säga om Son. Han ligger långt fram med allt. Han är nyfiken, vill verkligen lära sig om nya saker men inte alltid på givna villkor. Jättebra på att läsa och skriva. Pratar inför hela gruppen och "jätteduktig på att sjunga". Han är som jag, han är grym på att memorera låttexter, men Make, som är självutnämnd musikexpert har sedan länge dömt ut Sons sångröst (liksom min). Jag tycker det skär i öronen när Make sjunger* (vilket han gör, ofta, gärna och med ett enormt självförtroende). Kanske kan man vara musikalisk, kunna träffa rätt toner och så, utan att för den sakens skull ha en behaglig sångröst? Vet inte.
Nåja. Här om dagen hade en annan fröken överhört när Son fick frågan från en kompis vad han ska bli när han blir stor och Son hade svarat Jurist! Det har han hållit fast vid länge, för han säger att han vill jobba med pappa när han blir stor. A'll åsso bli ulist! säger naturligtvis lillasyster då. Nej precis, inte ett öga torrt.
De små underbara barnen, ändå. Fan va jobbiga de är emellanåt men fan vad olidligt livet varit utan dem.
* Sjunger och sjunger. Make är hundra procent okapabel att memorera ens några rader i vilken låt som helst. I bästa fall kan han en del av refrängen men det hindrar honom inte från att sjunga den refrängen gång på gång på gång på gång och med precis lika stort självförtroende fylla i alla saknade bitar med ett sorts ända-från-tårna-nynnande.
2 kommentarer:
Gud så skönt att läraren inte var så där PK och neutral utan sa som det är. Och så otroligt gulligt av Son att säga jag älskar dig istället. Han verkar vara en urhäftig person. De kära barnen, vad vore man utan dem?
Jag har en teori om att man visst kan vara musikalisk, eller iallafall ha viss talang för att höra/uppfatta kvalite utan att kunna sjunga eller spela själv. Jag kan inte sjunga, typ alls, men jag kan också höra att jag inte kan det. och jag kan höra om andra sjunger bra (tycker jag alltså) Och ofta säger folk "men hur kan du uttala dig om det som inte kan sjunga själv!?" Men alltså, typ konst och litteratur osv. där är det ju liksom helt ok att ha åsikter utan att kunna prestera själv
Skicka en kommentar