Hur har det gått?

Oj, nu har ni suttit hela helgen och varit så nyfikna på hur det gått med Cass!

Det har gått bra! Barnen (särskilt Son: "Mamma, jag tror att jag är käääär i Cass!") älskar henne och Lill som är lite mer balanserad ("hon är snäll") tycker om henne. Hon leker med dem och Lill tjuter av skratt. Hittills verkar hon trivsas, men hon säger inte så mycket om det själv än. Jag antar att hon fortfarande håller på att landa.

 

Om jag tar på mina utomstående-glasögon, ser det från helikopterperspektivet kan jag konstatera att det alltid får effekter, inte sällan oförutsedda, när man ändrar dynamiken i en grupp. I vårt fall, och det känns så fantasilöst att jag nästan skäms, är det någonting som hänt med Make sedan hon kom. Jag drar inga stora växlar på det, men han är annorlunda. Han fnissar nästan med henne, vuxna karl'n. Jag tror inte att jag är svartsjuk, det ligger inte för mig, men det kokade i mig igår när jag stod i ett belamrat kök och lagade tre rätter parallellt, varav en risotto som jag inte kunde lämna utan omrörning på spisen, och de satt i soffan i teverummet och listade ord och uttryck som skulle underlätta med barnen men hade alldeles för trevligt och skrattade alldeles för mycket, tyckte jag där jag stod i matoset. Typ som två tonåringar som ska "göra läxan" men mest fnittrar. Inte blev det bättre för att jag fick ropa tre gånger (hur de lyckades att inte höra begriper jag inte) att maten var klar och det vore bra om de kunde slita sig, för bordet behövde dukas och barnen samlas och dricka hämtas osv.

 

Så åt vi och plötsligt var det dags för mig att natta Lill så jag gick upp med henne men hörde att de satt kvar och pratade samtidigt som jag inte hörde köksklirr (d v s de pratade inte och tog disken samtidigt) och en halvtimma senare när jag kom ner för att hämta något var köket fortfarande kaos och satt Make i soffan och läste för Son, och hon satt också i soffan och lyssnade. Det gjorde hon igår när jag läste också, men jag höll på att explodera inombords över att nu ha TVÅ vuxna i hushållet som anser att röja köket efter middag aldrig kommer först på priolistan, när de själva inte ens har lyft ett finger i matlagningen.

 

Så jag började röja köket. ARGT och högljutt. Det tog bara några minuter innan hon kom och frågade om hon skulle hjälpa till.

Om du vill svarade jag och försökte att inte låta väsa argt.

Vad vill du att jag ska göra? frågade hon

Städa köket väste jag.

Men jag kan städa här imorgon, sa hon och då sa jag, lyckades nog inte låta o-arg, att jag hatar att lägga mig när köket är rörigt, och framförallt hatar jag att komma upp på morgonen och hitta köket så, så det är liksom inget alternativ.

 

Sedan stod hon stilla och väntade på instruktioner. Då och då sa jag "Kan du ställa in den här i kylen" – "Kan du slänga den här i återvinningen" och tänkte på en sak mamma sagt, att människor som ser vad som behöver göras inte växer på träd. 

 

Till hennes försvar är jag ganska säker på att Make, när jag gått upp och hon (föreställer jag mig) undrat om de skulle städa i köket, sagt något i stil med Det kan vi ta imorgon eftersom han vet att det är liktydigt med att hon tar det imorgon så att han skulle slippa, men jag var så jävla arg på dem båda som bara nöjde sig med det.  

 

Och hon stackarn begrep ju att jag var sur och var uppenbart bekymrad över det, försökte släta över. Berömde mig för maten, sa hur glad hon är att vara hos oss, sa att hon ska städa huset imorgon fast jag sa att det behöver hon verkligen inte, bara hålla undan kaoset. Men jag vill sa hon. Inte för att ni säger att jag ska utan för att jag vill. Hon är rar. Det kan bli riktigt bra det här, vi måste bara landa dynamiken och hitta rutinerna.