Äventyret fortsätter

Surrealistiskt.

 

Igår fick Make mejl av Äventyret. Ett obehagligt, hotfullt mejl om att han (Make) skulle ha gjort sig skyldig till olaga tvång genom att kontrollera och styra mig. "Nästa steg blir en angelägenhet för myndigheter, arbetsgivare och andra, med sannolika följder för både ditt anseende och din framtid." Jag får kalla kårar, för att inte tala om vad stackars Make, helt oskyldig i sammanhanget, får.

 

Idag var jag hos polisen. Tanken var att lite informellt rådgöra med dem om det finns något de kan göra, typ ringa Äventyret och tala honom tillrätta. Jag nämnde även för den förtroendeingivande kvinnan bakom skyddsglaset att Äventyret har en kompis som är polis och som jag vet att han pratat med om oss. Hon visste vem det var och gick för att se om han kunde tänka sig att komma och prata med mig.

Jag blev kvar där i över tre timmar, två av dem med både poliskompisen och damen. Kompisen var chockad när jag berättat. Ja, Äventyret har pratat maniskt om mig och visat en del av vår kommunikation. Kompisen är kräkless på att höra om mig och av vad Äventyret visat och berättat har kompisen dragit slutsatsen att jag är lite halvgalen, något han, efter att ha pratat med mig kände sig skamsen för. Han hade inte hela bilden, inser han och det är inget jag kan lasta honom för. Man ser ju bara vad man ser, hur ska man veta vad man inte ser?

 

Det visade sig att polisen måste upprätta en anmälan men jag kan välja om jag vill medverka eller ej. Jag ska tillbaka imorgon för förhör och lämna in den bevisning jag har. Äventyrets kompis sa att han aldrig kommer ge sig, när han tycker att han har rätt ger han sig inte, men om vi får ett kontaktförbud beviljat bryter han faktiskt mot lagen varje gång han hör av sig.   

 

Känner enorm tacksamhet gentemot polisen så här långt. Att de båda tog sig tid med mig, stöttande, upprepade att jag inte gör något fel, att det var bra att jag kom dit, att de backar mig. Det känns. Samtidigt är det på riktigt nu och jag orkar inte riktigt ta in det.