Collateral damage

I fredags vad jag och två av killarna på lunchpromenad. Jag sa Vet ni vad jag ska göra i helgen? och berättade om min förestående injektion. Samtidigt sa jag uttryckligen Det kan ju stanna mellan oss för jag pallar inte med att höra allas åsikter i frågan.

Idag vid lunchen blev det ett kort uppehåll i samtalet och som för att fylla ut tystnaden säger den ena av dem, han som fortfarande går under smeknamnet Junior i gruppen, fast han är snart 35 och varit anställd längre än jag: Hörni, har ni tänkt på va slät Lo är i pannan? och sedan ett illmarigt lillebrorsleende. Jag blev faktiskt sur på honom. Bryr mig inte så mycket om botoxgrejen, känner att det i sig inte är något att hymla med och bryr mig minimalt ifall 'alla vet'. Det som gör mig sur är att jag uttryckligen bad dem att hålla det för sig själva men så gör (den ena av dem) inte det.

 

Nu vet jag i alla fall att jag inte kan berätta något hemligt för Junior, och jag pucklade (verbalt) duktigt på honom resten av eftermiddagen. På torsdag ska de på mässa och jag hade sagt att jag skulle med för att en annan person inte skulle åka med dem; den halvnya i Teamet, hon som vi fått för våra synder, persona non grata. Killarna bönade och bad att jag skulle med så att bilen skulle bli full men som konsekvens av Juniors utspel outade jag att jag inte ska med (vilket betyder en plats ledig i bilen), vilket fick den andre killen, han som var helt oskyldig, att halvt gå i taket och tycka att jag var jättetaskig. Sorry sa jag. Ha bättre pli på Junior i fortsättningen så blir det inte så här.

 

Precis innan jag gick från jobbet lät det som att ingen av de andra tre tänker åka på torsdag. En bilresa med henne ("och en påse morötter som färdkost – CRUNCH") är mer än de står ut med. Den här PNG kommer jag behöva skriva mer om snart. Situationen är snart ohållbar.