"Kompisar"

I lördags blev jag hembjuden till några kompisar som bor i samma område som vi. Deras son är lika gammal som vår och går på dagis ihop. Vi var i samma BVC-grupp och lärde känna varandra den vägen.


Kvinnan i paret får mig helt ur balans. Ju mer tid jag tillbringar med henne, desto mer förvirrad blir jag för hon beter sig så märkligt hela tid. Det känns som att jag är i ett psykologiskt experiment som snart pågått i tre år. Jag tror att det är lite av en kvinnlig grej, att man som mer social varelse, mer kollektiv än män, blir mer störd när någon i gruppen inte beter sig på "rätt" sätt men jag brukar ändå vara ganska öppensinnad efter att ha jobbat med många skumma personer under åren.


Jallafall, hon ger noll gensvar, så som man förväntar sig och som är liksom (tycker jag) socialt korrekt att göra. Några exempel:


- Om man har varit hos frissan och klippt bort 10 centimer samt färgat mörkt: Hon nämnder det inte med ett ord. Samma sak om de kommer hem till oss och vi gjort någon stor grej hemma.
- Av alla de gånger man bjudit på middag har hon aldrig sagt "Det var gott".
- Skulle jag erbjuda mig att göra något snällt för henne, för att underlätta för henne säger hon inte "Åh, tack, så snällt av dig!" utan bara "Ja, det kan du få göra." Punkt.
- Hon ställer aldrig, någonsin frågor, utom av kritisk eller ifrågasättande karaktär eller för att man ska komma in på ämnet så hon har något hon själv vill prata om. Ger inget gensvar i övrigt. När jag berättade att jag var gravid sa hon (i o f s) grattis men övergick direkt till att prata om sig själv och deras egna tankar kring att (inte) skaffa en till. I lördags när hennes man grattade mig och ställde de där frågorna man ställer var hon knäpptyst. Sa inte ett ord, låtsades inte höra, verkade bara irriterad som tusan (för att samtalet för en stund inte handlade om något som hon kunde hi-jacka.)


Å andra sidan är hon snäll med andra grejer. Kommer alltid förbi med en flaska saft om hon gjort egen, eller som i lördags: Spontanbjuder in på middag. Mannen i paret är jättetrevlig, verkligen superälskvärd och jag känner ofta att han är behållningen av att umgås med de två. Ibland tänker jag att det kanske är något mot mig, att jag på något vis triggar något hos henne.

I somras bjöd vi ner till till huset i Frankrike. Vi tänkte att eftersom barnen är lika stora och känner varandra kunde det vara trevligt. Det var nog egentligen då jag (vi) verkligen började irritera mig (oss), hade inte tänkt så mycket på det innan. Under hela vistelsen sa hon inte ett ord som kunde tolkas som att hon uppskattade det. Inte för att vara sådan, men marknadspriset för att hyra det huset en vecka hade legat på mellan 50 och 70 000 kronor. Det är en nästan 300 kvadratmeter stor villa med havsutsikt, på västsidan av föcking C d' A. Man kan åtminstonde, vid något tillfälle under vistelsen, till exempel när man sippar rosévin på terrassen och ser solen gå ner över Cannes, säga: Så härligt det är att vara här! Men inte. Ett. Ord. På hela jävla veckan. Och för den delen inte sedan heller. Inget i efterhand. Inget Så trevligt det var! eller Så snällt att vi fick komma och hälsa på! Ingenting. Som att det aldrig hänt. I alla fall inte förrän tidigt i våras, typ den där tiden på året då man börjar fila på sina semesterplaner. Då plötsligt: Vi kanske ska hitta på något tillsammans i sommar? och kort därpå Det var ju så trevligt i Frankrike. När ska ni dit i år, förresten?  Jo, jag tackar jag.

(Okej, jag inser att det låter som att jag är en bekräftelsejunkie men det är inte det. Det är nog att jag upplever en grav brist på artighet för allt hon inte säger. Kan man vara oartig för sådant man inte säger?)