Rädda världen

Hon som serverar lunch i matsalen har påtagligt ofta blåmärken i ansiktet. Första gången jag tänkte på det var efter jul, då hon hade en riktigt saftig blåtira. Det var många som omtänksamt frågade och hon sa att hon skulle visa sitt barn något trix med en jojo och hade fått den i ansiktet. Det lät ändå trovärdigt men sedan dess har det varit flera blåmärken och jag tycker det är så svårt.

Tänker på min svägerska som berättade att en av hennes kollegor kom till jobbet med blåtira och när de frågade vad som hänt sa hon som det var: Att hennes sambo slagit henne. Det blev en ganska fin historia ändå, för hela arbetsplatsen slöt upp bakom henne - hängde med henne hem för att hämta grejer, hjälpte henne fixa ny bostad, hjälpte henne med det juridiska (advokatbyrå) osv. Det blev bra. Det har gått bra för henne efter det.


Det är så sjukt att när det är en kvinna som kanske fått/får stryk av sin man så tittar man åt andra hållet. Det är smutsigt. Man pratar inte om det. Hon har ju inte gjort något fel men ändå vill ingen fråga eller säga något, för att inte genera henne. Jag tror på riktigt att det är så folk känner. Att det är för hennes skull man inte frågar vad som har hänt.

I väntrummet inför förr-förra ultraljudsundersökningen sa jag till Make att när vi blir förmögna (ett ständigt återkommande samtalsämne hemma hos oss) så ser jag väldigt mycket fram emot att kunna välja ett antal organisationer att stötta ekonomiskt. Då menar jag inte ge en slant i månaden till Läkare utan gränser (en större slant än jag ger nu) utan något där man verkligen gör skillnad. Det första jag vill börja stötta är en lokal organisation, typ Kvinnojouren. Jag vet att de har extremt tight med pengar och tänk om man kunnat köpa en fastighet där organisationen kan inhysa kvinnor och barn som behöver någonstans att ta vägen. Det hade känts så bra. Just varje gång jag är på MVC/UL tänker jag på det, för de har sånadär informationslappar på toaletterna, där man kan ta en liten lapp med telefonnummer om man blivit utsatt för våld hemma, och det är många som tagit lappar. Kvinnor med bebisar i magen oroar sig för att bli utsatta för våld. Hemma. Det gör mig gråtfärdig.

Och så när jag funderar på om jag borde fråga lunchdamen om hur hon har det - jag har inget att erbjuda, annat än sympati. Tänk om jag kunnat säga Du, jag har ett ställe om du behöver någonstans att ta vägen. Säg till bara. Vad ska hon med min sympati till?