...känner jag mig.
Vi har en konsult inne, en junior kille men som verkligen har det lilla extra. Han fattar saker direkt, tänker själv, kommer med initiativ och är inte rädd för att hugga i. Jag ser på honom och tänker: Så där var jag också för tio år sedan.
Om inte han också blir gammal och trött som jag så kommer han gå hur långt som helst. Precis som alla sa att jag skulle göra. Det är bara det att jag inte vill. Det lockar mig inte längre att 'gå hur långt som helst'. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig i soffan hemma och inte gå en meter till, någonsin. Fast naturligtvis ändå med samma lön som nu, haha.
(One of those days.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar