Vad chefen frågade

Jo, chefen är ju som tidigare nämnts inte den som lindar in saker och ting. Rakt på sak sa han att han helst haft samtalet med mig face to face men nu fick det bli så här (kallsvetten börjar bryta fram). Så säger han att man tittar på en omorganisation (mer kallsvett) och slutligen kommer frågan om jag skulle vara intresserad av att ta över efter honom.
"Du menar... hålla ihop allt?" Frågar jag, en smula fåraktigt.
"Ja. Som inköpschef." Säger han.
Det var då jag började fnissa och inte kunde sluta fnissa.

Jag blev så förvånad. Omorganisationen hade man väl kunnat förutse men att jag skulle vara aktuell att ta över - den var rätt otippad. Jag har ju verkligen mest flutit med sedan jag började här, inte känt själv att jag ansträngt mig mer än jag behöver och sedan jag blev gravid har jag varit rakt av trög i huvudet. Dessutom sa jag på vårt utvecklingssamtal att jag inte såg någon väg framåt här, att jag inte för ett ögonblick trodde att jag skulle ha en chans att fixa chefens jobb. Inte så att han då sa emot mig heller (inte hans stil).

Omorganisationen gör jobbet lättare. Istället för att, som chefen gjort, ansvara för ett stort team på två sajter och fara som en vettvilling emellan kommer det bli två team på varsin sajt, med varsin chef.
Så tjejar man till det, frågar chefen om han verkligen tror att jag klarar det och han tålmodigt säger att han inte ställt frågan omhan inte såg mig som fullt kapabel att klara jobbet.
Samtidigt var han tydlig med att det bara är en fråga om intresse, inte ett erbjudande. Det är fortfarande många som ska säga sitt. Och så ville han veta om jag var intresserad helst direkt men i a f innan slutet av dagen, jag bad att få fundera några timmar.

Funderingarna: I första hand, klarar jag det? Kan jag leverera? Orkar jag vara chef över mina nuvarande kollegor? Särskilt en av dem oroar jag mig för. Orkar jag vara besvärlig och jaga dem på resultat? Kommer jag vakna på nätterna av att rummet snurrar pga stress som jag gjorde under förra jobbet? Är jag tillräckligt strukturerad för att hålla ihop allt? Kommer det finnas någon support uppifrån? Jag skulle rapportera till en fransk chef och inbillar mig inte att jag kan ringa honom i tid och otid för att bolla frågeställningar. Jag hade behövt ha en "coach", kanske någon extern.

Samtidigt, det är en möjlighet och jag vill ju gärna säga ja till möjligheter. Vill bara göra det av rätt anledning, inte för att jag är smickrad över att få chansen. Det vore en verklig utmaning, jag borde ha kapacitet att fixa det men jag får jobba hårt. Mellan raderna fattade jag på chefen att han ser en stor del av utmaningen i att samarbeta tvärfunktionellt och det har jag visat att jag är bra på. Jag är sjukt bra på folk och egentligen är jag ju intresserad av ledarskap, brände mig bara lite på förra jobbet, blev lite avskräckt (vilket jag också nämnde för chefen på utvecklingssamtalet). Jag har alltid varit öppen med vem jag är, aldrig försökt mörka svagheter eller misstag/dåliga erfarenheter och det är skönt i det här läget.

Så har vi det som inte ska spela någon roll, men som jag ändå gottar mig lite åt. Jag får frågan, jag som är enda tjej i (lokala) teamet på sex personer, dessutom yngst, dessutom höggravid. Minst tre av de andra skulle kunna se sig som mer kvalificerade för tjänsten, två av dem tror jag skulle tacka ja dessutom.

Så när jag gått och halv dag och funderat, pratat några rundor med Make, ringde jag chefen och sa Ja, jag är intresserad. Dagen efter (igår) flaggade han orgförändring för teamet men utan att nämna några namn så klart. Nu får vi se vad som händer.